Memories
Man säger alltid till sina vänner, vi kommer aldrig skiljas och vi ska hålla ihop livet ut. Men det händer väldigt sällan.
Alla har ju sina drömmar och sina mål det är ingen som vill hålla kontakten genom att gå i någon annans fotspår. Det känns ärligt talat ganska omöjligt att de vännerna man har nu, att de kommer vara hos en för evigt. Jag kommer inte vara kvar i den här staden länge till och då är det ju klart att man tappar kontakten, man börjar arbeta, byter stad och träffar nya vänner. Mina planer ligger nämligen inte 3 mil härifrån.
Jag vet ju bara hur det var när jag började i Kalmar istället för att följa med alla vänner till Åkrahäll, man förlorade väldigt många vänner. Vissa har man lyckats att få tillbaka lite kontakt med, men vissa hälsar man inte ens på längre, även att minnerna finns kvar där. Alla åren man spenderat med vissa människor, dem bara försvinner. Därför vet jag redan nu att flytta skulle innebära att lämna väldigt många vänner som också sedan skulle lämna mig. "vi håller kontakten" "vi får hälsa på varandra", det är bara snack.
Nu pratar jag ett år framåt, men det handlar inte bara om mig. Jag vet att en väldigt nära vän snart ska bege sig uppåt i landet, och hur kommer det gå? man vill aldrig förlora än nära vän, man gör allt för att hålla kontakten. Men 45 mil bort det är inte litet avstånd. Jag hoppas att det löser sig på något sätt. För minnerna jag har med dig vill jag dela med dig, jag vill uppleva mer saker som vi sedan kan skratta åt och minnas. Det är ju du och jag mot världen, tillsammans är man starka, själv... svaga!
Hur som helst så tänker jag alltid det värsta först, för långt framåt och oroar mig oftast helt i onödan. För alla dessa tankar snurrar i min skalle och gör mig lite galen (mer än vanligt). Men iallafall hoppas jag att alla mina vänner som jag har nu kommer att finnas på ett eller annat sätt i mitt liv i framtiden också.
Alla har ju sina drömmar och sina mål det är ingen som vill hålla kontakten genom att gå i någon annans fotspår. Det känns ärligt talat ganska omöjligt att de vännerna man har nu, att de kommer vara hos en för evigt. Jag kommer inte vara kvar i den här staden länge till och då är det ju klart att man tappar kontakten, man börjar arbeta, byter stad och träffar nya vänner. Mina planer ligger nämligen inte 3 mil härifrån.
Jag vet ju bara hur det var när jag började i Kalmar istället för att följa med alla vänner till Åkrahäll, man förlorade väldigt många vänner. Vissa har man lyckats att få tillbaka lite kontakt med, men vissa hälsar man inte ens på längre, även att minnerna finns kvar där. Alla åren man spenderat med vissa människor, dem bara försvinner. Därför vet jag redan nu att flytta skulle innebära att lämna väldigt många vänner som också sedan skulle lämna mig. "vi håller kontakten" "vi får hälsa på varandra", det är bara snack.
Nu pratar jag ett år framåt, men det handlar inte bara om mig. Jag vet att en väldigt nära vän snart ska bege sig uppåt i landet, och hur kommer det gå? man vill aldrig förlora än nära vän, man gör allt för att hålla kontakten. Men 45 mil bort det är inte litet avstånd. Jag hoppas att det löser sig på något sätt. För minnerna jag har med dig vill jag dela med dig, jag vill uppleva mer saker som vi sedan kan skratta åt och minnas. Det är ju du och jag mot världen, tillsammans är man starka, själv... svaga!
Hur som helst så tänker jag alltid det värsta först, för långt framåt och oroar mig oftast helt i onödan. För alla dessa tankar snurrar i min skalle och gör mig lite galen (mer än vanligt). Men iallafall hoppas jag att alla mina vänner som jag har nu kommer att finnas på ett eller annat sätt i mitt liv i framtiden också.
Kommentarer
Trackback